Makt åt konsumenterna!

Märklig MD-dom
och enkla uppfinningar

En märklig dom har nyligen avkunnats i Marknadsdomstolen. Efter en anmälan från Konsumentombudsmannen (KO) av flera telefonbolags marknadsföring har domstolen oväntat slagit fast att nya telefoner som ingår i ett abonnemangspaket hädanefter får kallas för ”gratis”.
     Domen går juridiskt på tvärs mot flera tidigare domar i liknande marknadsföringsfall. En extra vara eller tjänst som ”följer med” ett köp har hittills inte fått kallas för ”gratis” i marknadsföringen, utan ska i stället benämnas ”utan extra kostnad”.
     Ty för att en vara ska kunna betecknas som gratis får den inte vara kopplad till ett köp av annan vara. Gratis är endast produkter – eller tjänster – som erbjuds eller delas ut helt utan krav på motprestation – det vill säga köp av något annat.

Denna logiska självklarhet har nu Marknadsdomstolen med sin dom helt ställt över ända. KO har slagit fast att erbjudanden om abonnemang där telefonen kallas för ”gratis” är de dyraste för konsumenten. Månadsavgifterna blir högre ju dyrare telefonen är.
     Marknadsdomstolens motivering till domen är inte lätt att förstå: Telefonen måste anses som en ”tilläggsvara” till abonnemanget, resonerar domstolen, och då kan det inte vara olagligt att marknadsföra dem som gratis.
     Goddag yxskaft, Marknadsdomstolen. Rannsaka er språkliga kullerbytta! Den här domen riskerar att öppna för ännu fler falska gratispåståenden. Det är en himmelsvid skillnad på ”gratis” och ”utan extra kostnad”, alternativt ”på köpet”.

Vart tog de rustika trädgårdsmöblerna i furu vägen? Jag har förgäves snurrat runt till butik efter butik och letat efter ett utebord i furu. I stället finns en tämligen stor uppsjö av bord ibland annat tropiska träslag som jag inte vill ha.
     Det slutade med att jag lyckades få tag på ett furubord på nätet. Billigt dessutom.
     Billigt var också det bastanta bord som jag köpte till fritidshuset för snart 20 år sedan på Myrorna - 75 kronor. Det var kraftigt anfrätt av tid, väder och vind, det såg rentav för jävligt ut.
     Men bara på ytan. En rejäl avhyvling och full snurr på slipmaskinen gjorde underverk. Bordstiljorna är sisådär tre centimeter tjocka och kommer säkert att kunna hålla för minst tio brutala avhyvlingar till. Det räcker till mina döddagar – och åtskilliga år därtill.
     Och i helgen var det dags att kasta sig över bordet för tredje gången. Lackglänsande vackert – nästan som nytt - står det nu åter där och väntar på sommarens myggomgärdade sillorgier, grillkvällar, rödvinsstänk och ölstånkor. En liten renovering vart sjunde år med lack för 50 kronor är ingen dålig investering. Dessutom ett ganska roligt pyssel– och så får jag det bord jag vill ha.

De enkla uppfinningarna är oftast de mest genialiska. Ibland är de så enkla att jag inte begriper att de inte ha uppfunnits långt tidigare. Ta till exempel resväskorna på hjul. Om jag inte minns fel dök de upp på bred front någon gång på 80-talet. Det är ofattbart att ingen tidigare kommit på denna idiotpraktiska lösning på svettigt bagagekånkande. Människans resande i större omfattning har pågått något århundrade, men det behövdes tydligen 70-80 år innan denna hjulförsedda snilleblixt slog ner i någon uppfinnar-Jockes huvud.
     Och häromdagen köpte jag en ny trädgårdspaviljong sedan den tidigare säckat ihop under en högst oväntad halvstorm med mängder av blötsnö i mitten av april. Den nya har en regnsäker, ventilerande öppning i takets topp för att minska risken för att tidiga höststormar ska dansa iväg med hela härligheten till grannens tomt. Också det en fiffig innovation, som borde ha sett dagens ljus långt tidigare.

För otaliga är det skräp till partytält för 199 spänn som tidigare om åren krackelerat för mig av betydligt mildare vindar och förvandlats till flygande fallskärmar. Det gick åt ett skittält varje år, som pliktskyldigast levererades till tippen frampå höstkanten. Där träffade jag ytterligare fem-sex missnöjda, svärande partytältsägare som hivade ner sina sönderrrivna plasttak och förvridna aluminiumskelett  i kommunens sorteringscontainrar.
     Visst ger produktion av dylikt smäck sysselsättning – åtminstone i Kina – men särskilt resurs- och miljövänligt kan det knappast kallas …